Anders Soidre

Last Call

Last Call, 2019, mixed media, 38 x 29 cm

Last Call, 2019, mixed media i två delar, 2019, 16,5 x 67 x 4,5 cm respektive
4 x 100 x 9 cm.

Last call, 2019, mixed media, 63 x 13 x 10 cm.

Jag går runt i Anders Soidres ateljé där han förbereder sig för utställningen Last call. Överallt ligger föremål som jag inte kan identifiera; det ser ut att vara enstaka delar av diverse prylar, men också metallrör, en stålställning och något som visar sig vara en gammal läderbatong. Flera av föremålen ligger ordnade så att de bildar ansikten. Eller snarare så att man kan se deras ordning som ansikten. Två punkter som formar ögon, och därefter en näsa, eller en mun, eller både och. När jag ser det genomgående ansiktstemat slutar jag titta på föremålen för att istället söka ansiktet. Då ser jag att vissa föremål formar ett ansikte med hjälp av ögon och ögonbryn, ögon och ansiktsyta eller ögon och öron. Jag upptäcker att hela rummet är fullt av olika ansikten. När jag går där och nu tittar på ansikten istället för föremål så upplever jag en känsla av dysterhet.
Men det är egentligen inte något av de enskilda ansiktena som uttrycker dysterhet. Det är överhuvudtaget inte främst uttrycksfullhet som präglar dem. Inget av dem träder in i den tydlighet som är så påtaglig i en smiley. Inget av ansiktena uttrycker en tydlig känsla. Munnen som är formad av en rad uppochnervända krokar i metall skulle kunna vara arg och farlig, dock är ögonen alldeles för stora och runda. Ingen aggressivitet där. Jag söker något som skulle kunna uttrycka sorg, skratt eller förvåning, så där som man tittar på enkelt tecknade ansikten. Men de låter sig inte avtäckas, de är tysta och slutna. Jag märker att jag inte kan lokalisera något enskilt ansikte som tydligt uttrycker stumhet eller dysterhet. Tvärtom, när jag ger det enskilda ansiktet lite tid märker jag att det trots allt låter sig anas ett litet leende, i ett annat en viss nedslagenhet, och i ett tredje kanske till och med en antydan till en finurlig min.
Det är mängden av dessa okontaktbara ansikten som manar fram känslan av dysterhet. I grupp blir de bistra och dystra. Det har jag upplevt förut, i ålderdomliga högtidssalar där väggarna pryds av porträtt. Men det är ändå inte riktigt detsamma; porträtten vill oftast visa upp något, en känsla av stolthet, en kraft, styrka eller en vishet. Soidres enskilda ansikten tycks inte vilja visa upp något. Inte heller tittar de på mig, snarare får jag känslan av att de tittar bort. Efter en stund känner jag mig lite dum och barnslig när jag står och letar känslor eller karaktärsdrag i dessa ordnade föremål.

Jonna Lappalainen