Septemberutställningen 

Galleri Thomas Wallner, Galleri CH, Rikstolvan och Olseröds konsthall presenterar vardera 10 utvalda konstnärer med verksamhet på Österlen. Ett eller flera verk av varje konstnär ställs ut på respektive galleri och under utställningsperioden öppnar också konstnärerna upp sina ateljéer för allmänheten. För många av dem så är det första gången så det är ett unikt tillfälle för konstpubliken att få ta del av dessa ateljéutställningar. Projektet är ett samarbete med Österlen.se och septemberutställningen kommer att återkomma som ett årligt event.

Galleri Thomas Wallner presenterar följande konstnärer;

Håkan Berg

Sockenvägen 43, Maglehem, 297 95 Degeberga

Håkan Berg, Utan titel, 2020, målning, 70 x 155 cm

Bild är språk. Dess minsta beståndsdelar kan tas isär och sättas ihop. En form, en färg, en textur ställs intill en annan - och något aldrig tidigare uttalat blir sagt. Jag vet inte alltid vad jag vill säga förrän jag formulerar det. Jag har ingen agenda. Jag försöker stå ut med att inte veta hur det ska gå. Allt vi tänker, känner, alla våra sinnesförnimmelser, varje idé, alla ting förhåller sig till och interagerar med andra. Varje yta står i relation till andra ytor, varje rum talar med andra rum. Det vi är, är otänkbart utan dessa rörelser. Bilden vet ibland mer än jag. Det är oroande och samtidigt hoppingivande.

Håkan Berg, Utan titel, olja och papper på duk, 130 x 150 cm

Mats Bergquist

Stora Tolångavägen 635, 275 72 Lövestad

Mats Berquist, Vintersaga, 2019, Enkaustik på trä, 125 x 100 cm resp. 37 x 30 cm

Att leva frågorna

”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågornas omslutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efte rsvaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem.Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”
(Rainer Maria Rilke, Brevtill en ungpoet, fyra)

Varför ingenting? En mästare som Tarkovsky gjorde en film om gjutandet av en (kyrk)klocka. Som en efterklang hörs klockan ljuda; mästarens gåva till Gud.
Jag kommer aldrig att kunna mäta mig med honom. Det närmsta jag kan komma är ljudet av en get-bjällra; ett plingeling, ett ingenting.
”Hur jag tände lägereldar för dem genom att gnida stycken av trädet Ingenting mot trädet Någonting mot varandra.”skriver Ekelöf.
Avgjutningen av min hand är tom.
Ikonernas madonnor är borta; sönderkyssta.
Kvar finns endast avtrycken av ett par knän.
Och skeppet glider vidare.

Då jag nu närmar mig de sextio börjar jag ana trådarna; inte i livet kanske, men i mitt eget arbete. Spindelvävstunna sträcker de sig bakåt över åren. Barndomen i Ryssland och andra länder, uppväxten med fragment av den svenska kulturen som referens, resorna, De flätas så småningom in i mitt eget arbete.
Jag återkommer alltid till icke-bilden, till den tomma formen. Kärlet. Där började vi.
Försöka skildra det sug som en tomhet har, likt ett hål i rymden, vilket egentligen inte är annat än livet vi fått till skänks; rent och klart... att fyllas.

Mats Bergquist, Vy från utställning på Galleri Thomas Wallner, 2017

Niels Bonde

Köpmangatan 16, 276 30  Borrby

Niels Bonde, Selfie Stick Venezia

Utvecklingen av den teknik som kan registrera och analysera och därmed känna igen våra ansikten går rasande snabbt. Niels Bondes bilder från Krognoshusets utställning 2020 är till synes abstrakta bilder utan någon speciell struktur – men skenet bedrar.
Tekniken i en övervakningskamera eller dator liknar den förmåga som delar av vår hjärna använder för att vi ska känna igen vänner och familj. Niels Bondes bilder visar hur lite information som faktiskt behövs för att kunna registrera ett ansikte. Hans kraftigt pixlade porträtt föreställer företagsledare från bland annat Amazon, Google, Alibaba, det vill säga några av de företag där ansiktsigenkänning och Big Data är en central del av affärsmodellen.

De algoritmer som ansiktsigenkänningstekniken bygger på kan användas till långt mer än att identifiera ansikten – den kan exempelvis tillämpas för att kategorisera känslor, avsikter, intelligens, etnicitet, kön, sexuell läggning och BMI. De till synes abstrakta bilderna är inte abstrakta längre.
Syftet med en sådan teknisk möjlighet kanske inte behöver vara så Orwellsk som det låter, menar Niels Bonde.
– Men vi bör vara medvetna om att tekniken finns och i vilken omfattning den redan används idag, eftersom den inte har några naturliga begränsningar. För att vi ska kunna diskutera hur tekniken fungerar och påverkar oss behöver vi ett språk. Ett sådant språk kan utvecklas genom konsten, säger han.

Niels Bonde (f.1961) är en dansk konstnär som genom installation, video, skulptur och måleri utforskar den digitala konsten och medierna.
Bonde bor och verkar i Köpenhamn och Borrby, Sverige. Han har studerat vid Det Kongliga Danska Kunstakademi och Institut für Neue Medien at Städelschule i Frankfurt.
Konstnären är representerad både i Danmark och Sverige och har ställt ut internationellt på museum och gallerier bland annat på Statens Museum for Kunst [DK], MIT List Visual Arts Center, ZKM Karlsruhe, Stedelijk Museum, PS1 MoMa New York, Pinacoteca do Estato de Sao Paolo, Heart [DK], ARoS [DK], Academy of Fine Arts Hanoi Vietnam, Contemporary Art Centre Vilnius, Malmö Konstmuseum och Deutsche Hygiene Museum i Dresden.
Niels Bonde har undervisat på Konsthögskolan i Malmö 1999-2005 och Kunsthøjskolen i Holbæk [DK] 2010-16. Under 2019 påbörjade konstnären sin doktorandutbildning (PhD. fellow) vid Universität für Angewandte Kunst i Wien.
Niels Bonde er repræsenteret af Martin Asbæk Gallery, Köpenhamn.
För mer information länk till konstnärens hemsida:
https://nielsbonde.com/

Niels Bonde, Pågående installation Borrby inför Septemberutställningen.

Charlotte Elm Ravn

Torget 5, 1 tr. 276 50 Hammenhög

Charlotte Elm Ravn, Transition, 2020, gouache på fotografi, detalj

Jag står med ett ben i scenkonsten och ett i bildkonsten och befinner mig således ofta mitt emellan. Som scenkonstnär har jag intresserat mig för det visuella och kroppsliga, rörelsen och rummet. Jag har dansat, förkovrat mig i Etienne Decroux’s Corporel Mime-teknik och den japanska konstformen butoh samt arbetat med scenografi, dockteater och platsspecifika installations- och performanceliknande föreställningar. De senare åren har jag försökt hitta ett sätt att uttrycka mig i bild (foto och video) men har fortsatt använda kroppen som instrument.

Jag arbetar även som ateljerista, konstpedagog och producent samt är medlem i ÖSKG och har elektropunkbandet Östrogen tillsammans med Camilla Backman.
Mer information finns på www.charlotteelmravn.com

Om mitt bildkonstnärliga arbete
Jag är intresserad av tid - rörelse, och dras till det långsamma och lågmälda.
Jag är intresserad av kroppens förhållande till världen.
Jag är intresserad av världen.
Jag utgår ofta från ett tillstånd, en inre ton, som jag vill hitta ett uttryck för. Det kan ta sin gestalt i en rörelse, en rytm och ett kroppsligt förhållande till rummet. Det kan också börja som en inre bild som jag får lust att materialisera och undersöka kroppsligt. Eller en lust att utföra något med min kropp som sedan tar mig vidare till ett uttryck. Inte sällan har naturen en plats. Jag tycker om att vara i processen och nyfikenheten inför vad som vill gestaltas. Det är ett intuitivt, undersökande och poetiskt arbete.

”Kroppen är en fråga till världen. Att röra sin kropp betyder att låta sig svara på tingens anrop”
Maurice Merlau-Ponty, Phenomenology of Perception

Charlotte Elm Ravn

Until Death Do Us Unite, 2019, videotryptyk, 20 min

Elin Maria Johansson

Vemmerlöv 1611 B, 272 97  Gärsnäs

Elin Maria Johansson, Dark Water Circles, 2020, stillbild från videoverk

Elin Maria Johansson är bildkonstnär, född 1979 i Västernorrland. Utbildad på Kungliga Konsthögskola, Stockholm. Bor och arbetar i Skåne sedan 2010.

Genom rumsliga installationer, bestående av video, animationer, objekt och ljud utforskar hon fenomen i vår samtid gestaltade i visuella metaforiska berättelser.

Ljudet utgör en betydelsefull del av hennes arbeten och de är komponerade i samarbete med kompositören och filmaren Michel Wenzer.

I verken möts mikro- och makrobilder i en utforskning av fenomen som inte alltid är synliga men ständigt närvarande. Tillsammans bildar verken en abstrakt och metaforisk väv av den plats och tid vi befinner oss i.

www.elinmariajohansson.com  

Elin Maria Johansson, Dark Water Circles, 2020, stillbild från videoverk

Anders Kappel

Bassarydsvägen 7, Skräddaröds by, 272 95  Simrishamn

Anders Kappel, Ur serien 100 dagar, olja & akryl på plywood

100 dagar: Under en ganska lång period av isolering på den Skånska landsbygden har jag gjort en slags måleriska anteckningar av vardagen. De består av minnen, längtan och planer för framtiden. Alla målningarna har samma format, något mindre än A4 och har flera lager av övermålade med motiv med en gulvit färg. Man anar strukturen av plywood och de underliggande lagren som sandpapprats fram något. Likheten målningarna emellan och strukturen handlar om ådring, tid och oföränderlighet. Dagar och händelser ligger lagrade i dessa "dagböcker" och varje "bok" har en målad etikett i form av en logotyp som likt texten på en flyttkartong beskriver innehållet som man själv som betraktare får skapa eller relatera till. Ett liv nerpackat och förberett för flytt någonstans.

Till arbetet med Citybanan/Odenplan 2017 gjorde jag en serie teckningar med liknande tema. En "resplan" i form av ett antal olika föremål som behövs inför resan. Som en inköpslista. Dessa motiv finns uppförstorade och inlaminerade i 400 m2 glas i tre rulltrappsschakt mellan tunnelbanan och citybanan vid Odenplan.

2020-09-02
Anders Kappel
  

Anders Kappel, Tempelhof, olja & akryl på plywwod, 27 x 20 cm

Yvonne Larsson

Grönhemsvägen 2, Gyllebo, 272 97  Gärsnäs

Yvonne Larsson, vy från utställning på Tomelilla konsthall, 2019. Foto Gert Germeraad.

Yvonne Larsson är född 1958 i Blekinge. Hon är utbildad vid Forum konstskola i Malmö och Lunds universitet och är idag verksam och boendes vid Gyllebosjön på Österlen. Hennes konstnärliga medium är olja på duk. Målningarna, som ofta är av det stora formatet, balanserar i gränslandet mellan det föreställande och det abstrakta. Lager på lager av undermålning och färgbearbetning ger upphov till bildvärldar med förtätade stämningar. Ofta förekommer igenkännbara ting i Yvonne Larssons bilder som upprepas och metamorferas till gränsen till det metafysiska.
 

Yvonne Larsson, Vinterskog, 2020, olja på mdf monterad i järnram, 42 x 62 cm

Johanna Schartau

Knappsdalavägen 93-25, 271 75  Glemmingebro

Johanna Schartau, Mohrenstrasse, 2020, fotografi, pigmenttryck, 114 x 96 cm inkl.ram, Saalburgermarmor, 30 x 30 x 30 cm, edition 1/2.

Att vara konstnär för mig är att vara i ständig rörelse. På väg. Från en punkt till en annan punkt till ännu en ny punkt. Jag utforskar nya delar, som när man letar efter födelsemärken på sin hud. Hur många gånger jag än tittat finns alltid en ny punkt, en ny linje, ett nytt tecken. Som rymdens alla stjärnor.

Mitt konstnärliga arbete förhåller sig ofta (men inte alltid) till personliga referenser.

Min historia och bakgrund men också vår allas gemensamma historia.

Som i brädspelet “Squatopoly” jag gjort där jag utforskar min tid i London som ung konststudent utan pengar i ockuperade hus med rockmusiker som Nina Hagen.
I dokumentärfilmen “Farmor Ruth och hennes döttrar” berättas om en familje tragedi som utspelar sig 1945 i Äppelviken - en borgerlig förort till Stockholm. Men det är också en berättelse om en tid i Sverige mellan och under de två Världskrigen.

Jag arbetar i min konst med projekt eller teman som berör mig och jag rör mig mellan olika material och tekniker kanske ungefär som en målare använder sina färger.
Det kan vara fotografi, skultpur, som videokonst eller dokumentärfilm.

I augusti färdigställdes gestaltningsuppdraget “Leken” jag gjort för Helsingborgs stad, på Harlyckans idrottshall, en serie barn i rörelse som hoppar bock, står på händer och hänger upp och ner i ett räcke.

----------------
Jag finns representerad på Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum, SAK,
Folkets Hus och parker och många landsting och kommuner i Sverige.
Mina dokumentärfilmer har visats på SVT, på utställningar och filmfestivaler både i Sverige och utomlands.

Johanna Schartau

www.johannaschartau.se

Johanna Schartau, Artist books,

Lisa Strömbeck

Köpmangatan 16, 276 30  Borrby

Lisa Strömbeck, The Last Trees, liquid light photography on copperplate paper, unique, 44 x 60 cm

Jag arbetar med fotografi, video och installation. Mina vänner och bekanta, främst människor och hundar, blir del av mina bilder, för att de gör något intressant eller ser ut på ett sätt som jag reflekterar över och kan destillera till en bild. Ljuset där jag bor och arbetar blir också en del av bilderna. Jag tycker om dagsljus/solljus och gör en del tricks med det för att få vissa effekter, men det är sällan jag arbetar med konstljus.

När något gör mig öm eller jag tycker synd om någon, uppstår arbetsenergi. ”Någon” kan vara människor eller andra djur, men det kan också vara skröpliga, kämpande träd jag möter på vandringar.
Människans själviskhet och makt är ursprunget till många av mina fotoserier och videor med hundar som protagonister.

Tillsammans med min feministiska konstnärsgrupp Kvinder på Værtshus arbetade jag också med strukturella orättvisor människor emellan. Vi gjorde 1997–2009 omfattande interventioner i det offentliga rummet, främst i Köpenhamn, men också internationellt.
Det var 12 givande år att samtidigt arbeta i det mer intima rummet som är mitt eget konstnärskap, och i samhället i stort i en konstnärsgrupp.

Kristina Möster Nilsson, curator på Statens Konstråd, skrev en kort, bra text om mitt konstnärskap, i samband med invigningen av Ljus för liten tall, ett verk jag gjorde till ett av Statens Institutionsstyrelses ungdomshem. Texten ligger här: https://statenskonstrad.se/konst/ljus-for-liten-tall/curatorstext-om-ljus-for-liten-tall-av-kristina-moster-nilsson/

Jag har ställt ut internationellt sedan slutet av 1990-talet, men främst i mina två hemländer Danmark och Sverige. Jag är i skrivande stund (juli 2020) aktuell i två grupputställningar i Köpenhamn; Summer in the City på Martin Asbæk Gallery, galleriet som representerar mig i Danmark, samt Dyr i Kunsten på ARKEN Museum for Moderne Kunst. I september öppnar jag en soloutställning i Ringsted galleriet.

Lisa Strömbeck, The Last Trees, liquid light photography on copperplate paper, unique, 44 x 60 cm

Gunilla Maria Åkesson

Listarum 203, Komstad, 272 96  Gärsnäs

Gunilla Maria Åkesson, Vessel no 57, H.25 cm B.26 cm, handbygd i svart lergods, glacerad med glacyr och lera. Foto Peter Carlsson

Jag arbetar med lera och keramik som medium till unika objekt för offentliga rum och privata samlare.
Kärlet är min utgångspunkt.
Jag har min utbildning från Kunst og Håndverkskolen i Bergen (National College of Art and Design), Norge 1987-92, avdelning Keramik.
Har arbetat som professionell keramiker/konstnär sedan dess med utställningar och uppdrag i Skandinavien och internationellt. Blev i 2018 nominerad till det internationella konsthantverkspriset LOEWE Craft Prize 2018.
Inköpt av Ystad och Malmö Konstmuseum 2019. Finns också representerad i alla kunstindustrimuseene i Norge. Se i övrigt min CV samt websida: www.gunillamariaakesson.se
Jag bodde och arbetade i Norge fram till 2009 då jag flyttade till Österlen. Har jag varit bosatt här sedan dess.

Om mitt arbete
Det jag söker i varje Kärl är det vackra och det enkla.

I alla år av mitt arbete har de universella och grundläggande i formerna varit viktiga. De evigt existerande som man aldrig behöver ifrågasätta. Vi har alla ett förhållande till dem, vi känner igen dem, de är närmast arketyper i vårt undermedvetna minne och även fysiskt i vårt kroppsminne. Formerna finns redan, vi behöver egentligen inte skapa dem på nytt, men vi fortsätter att repetera dem och ger dem stadigt nytt liv och innehåll.
Och det är just det där eviga, klassiska, som vi accepterar som något närmast naturligt som alltid har fascinerat mig.
Formerna finns där och står där, de smälter närmast in i sin omgivning och kan bli anonyma, eller helt neutrala, vi tar dem lätt för givet. Men den neutrala formen gör också att vi hela tiden använder den på nytt till våra egna syften oavsett vilken tid vi lever i, på det sättet ger vi dem hela tiden nytt liv.
Samtidigt i sin anonymitet upplevs de närmast fysiskt påtagligt närvarande av våra sinnen och vår kropp. Formen kräver sin plats i vår vardag.

Det här evigt grundläggande enkla har alltid väckt en känsla av närvaro och tillfredställelse i mig, något som kommer från en intuitivt underliggande och grundläggande källa som jag alltid kan känna närvaron av. Som jag upplever som väldigt rofylld. Som att dessa arketyper är en del av mig och mitt form- och kroppsminne.
Där finns enkelheten, tydligheten, tiden, en spänning av närvaro, det konkreta där man inte behöver lägga till något eller ta bort något. Allt är som det ska vara, när det sker, så framträder det som för mig är vackert, något som känns helt naturligt.
Det är där jag vill och önskar att mina Kärl ska vara.
Därför fortsätter jag att bygga mina Kärl, för någonstans i mig ger det mig en stor tillfredställelse och en känsla av att vara en del av en större berättelse i dåtid, nutid och framtid. I ett evighetsperspektiv.

I arbetet letar jag efter det vackra i denna enkelheten, i hur glasyren och formen fungerar tillsammans på rätt sätt. När just den enkelheten och tydligheten uppstår upplever jag att Kärlet kommunicerar, det har en karaktär och det berör mig.
Jag glaserar nu med kanske 5 – 7 olika lager av glasyrer och engober, jag bränner ibland om arbetet upp till flera gånger med fler glasyrer, jag arbetar med Kärlet som ett måleri. Jag är aldrig helt säker på vad som blir resultatet. Ibland blir det totalt misslyckat och ibland kommer det ut något som är mycket vackrare än det jag hade kunnat föreställa mig. För ju mer jag vågar att utmana mig själv och gå över min egen ”gräns” desto bättre och mer spännande blir ofta resultatet och varje Kärl får på det här sättet sitt helt unika uttryck av det vackra.

Jag bygger mina Kärl för hand genom att ringla upp och modellera väggen. Jag bygger ca 5 cm per dag för att kunna bygga stora former med jämnt tunna väggar.

Komstad 3 juni 2020

Gunilla Maria Åkesson, Vessel no 56, H 23 cm B 23 cm, handbygd i rödstensgods, glacerad med glacyr och lera. Foto Peter Carlsson