Tomas Lundgren

Europa

Stillstellung, 2022, olja på duk, 70 x 50 cm

Längtan efter det onåbara har alltid varit en av konstens främsta drivkrafter. Men det avlägsna eller förgångna kan inte nås utan att påverkas av den nuvarande tiden eller platsen, och därför blir minnesbilder alltid mer eller mindre subjektiva till sin art. Ord och bilder dekonstrueras och skrivs om.

I Marcel Prousts episka romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” fungerar moderns uteblivna godnattkyss som ett startskott för ett liv fullt av längtan. Hålrummen blir temat, vilket troligen inte är receptet för ett lyckligt liv men däremot kan vara en fruktbar drivkraft i det konstnärliga skapandet. Det finns ett tyskt ord för detta fenomen: ”sehnsucht”. Under romantiken hängav sig exempelvis en författare som Johann Wolfgang von Goethe och en bildkonstnär som Caspar David Friedrich åt detta suktande. De utnyttjade den bitterljuva sinnesstämningen för att skapa storslagna verk. Det begärda sublimerades, eftersom det förflyktigades och således bara kunde beundras på avstånd. Det var idén om det saknade föremålet eller den saknade personen som var central, det som fabulerades i konstnärens huvud, och denna fantasibild kunde nästintill aldrig mäta sig med verkligheten.

Tomas Lundgrens målningar bär på ett tydligt stråk av längtan, men i hans fall är nyttjandet av denna känsla medveten och kritisk. Han approprierar färgsystem som utvecklades under början av 1900-talet för att kunna kategorisera växters färger. De botaniska klassificeringarna började bli allt vanligare i Europa redan under 1700-talet, ett känt namn i sammanhanget är Carl von Linné. Det var också under ungefär samma tid som föreställningen om en nationell renhet började växa, vilket så småningom gav upphov till rasbiologin och dess inhumana skallmätningar. Denna hierarkiska indelning blev allt mer accepterad och bidrog senare till att legitimera 1900-talets stora folkmord – Förintelsen – där bland annat judar, romer och homosexuella avrättades på grund av sina påstått lägre egenskaper. Vetenskapen vinklades för att tjäna en grupps intressen medan den innebar ett vedervärdigt slut för andra

.
När jag betraktar Lundgrens serie med färgdiagram är historiens händelser närvarande i mitt sinne. De strikta fälten påminner om de kartor man kan få i en färgbutik. Nyanser av exempelvis blått, beige, rött och gult har fångats i rektangulära rutor och graderingarna är subtila. Här finns givetvis också referenser till det monokrommåleri som skapades på 1960-talet av konstnärer som Blinky Palermo och Ellsworth Kelly. I Lundgrens verk involveras dock den minimalistiska färgprakten i ett större politiskt sammanhang. Den meditativa måleriprocessen är inskriven i dukarna och den tidskrävande produktionen motsätter sig idén om snabba kategoriserar. Oljefärger tar lång tid på sig att torka och arbetet görs inte i en handvändning.

Långsamheten är också ett tema i Lundgrens storformaterade grisaille-målningar ”Blacker” och ”Van Meegeren”, båda baserade på fotoförlagor. Den förstnämnda föreställer den stridbara pilot som var först med att flyga över berget Mount Everest, den andra skildrar en konstförfalskares händer i arbete. Lundgrens speciella arbetsmetod – han delar in duken i ett rutnät och målar endast ett separat fält åt gången, medan den övriga bildytan är dold – bidrar till att dessa verk ser något skeva ut. De är hyperrealistiska samtidigt som de är fyllda av glapp, glipor som inte kan överbryggas. Den fullständiga sanningen går förlorad med tiden, tycks de säga. Dessa verk uttrycker därmed både en önskan om att närma sig en klarsynt bild av en europisk historia på samma gång som de ”misslyckas” med sitt uppdrag. Det febrila och nostalgiska sökandet efter sanningen i det förgångna paras med slumpens nyckfullhet. Historieskrivningen färgas alltid av samtidens impulser.
I en ny serie har Lundgren inspirerats av Walter Benjamins begrepp: ”stillstellung”. Benjamin framhävde vikten av närvaro i nuet och att jakten efter en enhetlig historieberättelse ofta leder till missmod. Motiven i Lundgrens nyproducerade svit baseras återigen på fotoförlagor. Här syns bland annat ett porträtt av en flicka i profil, en bild som till en början kan se oskyldig ut – man kan få uppfattningen att hon är på besök hos frisören – men i själva verket får hon sin rasbiologiska tillhörighet värderad av en tekniker som undersöker hennes hår. I ”Stillstellung” ingår även en målning föreställande en liten bedjande hundskulptur som blir modellerad eller omfamnad av ett par händer. Detta är frusna, koncentrerade utsnitt som också får en att fantisera om vad som kan tänkas ske utanför bildernas ramar. Vi kan inte se ansiktena på de personer vars händer vidrör hunden eller flickan. Vid första anblicken kan dessa motiv framstå som ömsinta samtidigt som de antyder oroande maktrelationer. De är trots sin skenbara enkelhet mycket mångbottnade.
Tomas Lundgren har döpt sin utställning till ”Europa”, en direkt hänvisning till denna världsdels betydande roll i både historieskrivningen och hans egna verk.

Våldsamheterna som ägde rum under 1900-talets första hälft kom inte som en blixt från en klar himmel utan hade länge underbyggts av en elit som såg sig själva som världsherrar. Lundgrens målningar pekar på dessa sammanhang genom att fördjupa sig i system eller porträtt och samtidigt poängtera deras chansartade kvaliteter. Men hans verk speglar inte bara en svunnen tid där upplysningsidealet och dess kolonialistiska mani kom att rättfärdiga Hitlers galenskaper; den hänvisar även till den samtida politiska utvecklingen som påminner starkt om den i Europa på 1930-talet, om än i en ny förrädisk skepnad.

Sara Arvidsson, konstkritiker och skribent

Van Meegeren, 220-21, olja på duk, 270 x 360 cm

Rouge vermillon, 2020, olja på duk, 150 x 54 cm