Ljusstrålar som sipprar igenom trädkronan och i samspel med skuggorna bildar ett abstrakt mönster på marken. Eller solljus som letar sig in genom persienners glipor, lyser upp rummet en aning och ger en fragmentarisk bild av det som finns på andra sidan. Eller träd vars svaga konturer kan skönjas i dimma. Detta är motiv som Aleksandra Kucharska kan välja att teckna. Lågmälda motiv återgivna med mjuka ständiga övergångar mellan ljus och mörker. Resultatet blir som visuell mellankolisk poesi. Tysthet och stillhet kan beskriva känslan av tillstånd; endast lövens rörelse i den lätta vinden inbillar jag mig hörs som naturens musik, eller ljudet av tystnaden i ett rum, eller fåglarnas vingtag i fjärran höjder, eller kanske bara de egna andetagen.
Hon arbetar storskaligt men det är ofta något som skymmer sikten i bilden och begränsar seendet. Det kan vara skuggan, dimman, persiennen eller det snäva bildrummet. Det vi ser är fragment av något mycket större, bilden är begränsad liksom minnet som med tiden tynas. Motivet är bilder som sipprar genom konstnärens minne, vardagliga motiv som hos henne utgör en slags personliga berättelser.
Aleksandra Kucharska växte upp i Polen, flytten till Sverige har påverkat henne och finns ständigt där i hennes konst. Hon minns det andra livet, på en annan plats, i en annan tid. Långsamt växer teckningarna fram med blyerts på stora pappersark. Rytmiskt fyller gråskalan ytan likt musikens toner kan fylla ett rum. Hon säger att hon minns sin barndom i olika nyanser av grått, husen var gråa liksom brevinkasten och trappuppgången där hon lekte. Färgerna är borta, de har bleknat likt färger i ett gammalt fotografi. Hennes bilder berättar mer om känslor och tillstånd än om händelser. Det kan vara känslan av en plats eller en situation. Motiven är tidlösa och platsmässigt ospecifika. Jag tycker mig ana en längtan eller kanske en saknad i Kucharskas bilder, saknad över en gången tid eller kanske en saknad över minnesbilderna som med tiden fragmenterats med risk att försvinna.

-YrrJonasdottir