Än en gång stannar jag till inför Charlotte Walentins verk.
Blundar, låter efterbilden framkalla ett ord: percipio – uppfatta, bli varse, in-se.
Blicken tillmäts vardagligt en förmedlande funktion mellan den så kallade verkligheten runt oss och upplevelsen i oss. Avtryck. Alla avtryck måste förstås få en stark fysisk karaktär samtidigt som det är upplagt för både förväxling och förvridning.
Ett ord som borde hänga ihop med denna förskjutning är ”gränsvärld”.
Trådar och färg verkar vilja rinna ut. De trängs och läcker. Varje bild ser ut att ha stannat upp ett ögonblick. I en härva av ögonblick, tidpunkter som passerar varandra utan regler mer än konstnärens måleriska iakttagelseförmåga.
Det finns rörelser från ytan och inåt. Där är ibland svala virvlar av trådarnas färger, som öppnar mörka djup. Bilderna känns håliga, där blicken dras in och kryper bakom. Vad rymmer de rummen?
Ibland är de in-formella landskap av blått, ockra, vitt, svart. Men där finns en ständig lurande dragning till självförbränning. All balans i bilderna är skenbar. Ytorna vill sprängas och bilderna är inga scener, snarare påminner de om ett slags hemlighetsfulla prover.
Sinsemellan är de klart åtskilda genom sin måleriska förmåga, som innebär att färgmaterian förvandlas till lätthet, flykt eller sammandragningar mot ett svårfunnet centrum. Mörk kolorit eller brännande rött, där ljusare trådar mest liknar flyende flagor från en eld.

Thomas Millroth

(utdrag ur en längre en text)