Problemet med att inte kunna så mycket: man hemfaller så lätt åt det biografiska.

Magnus Svensson är hittebarn. Hittad av dissidenter i en rysk docka i en av Moskvas förstäder alldeles innan perestrojkan och uppfostrad av pirater, härjandes mellan framförallt Odessa och Novorssjisk.
Magnus Svensson är tsarättling med vissa tronanspråk om Ryssland fortfarande var ett kejsardöme. Eller, inte Ryssland, Turkiet. På flykt sedan det osmanska riket föll efter första världskriget.
Magnus Svensson är döpt i Råneå, uppvuxen i Luleå och yngst av tre bröder.
Året var nittonhundrakallt och Magnus Svensson hovrade genom Malmös innerstad med huvudet fullt av former och sprit.
Magnus Svensson skallar sorgset ned en vän på en bar i Stockholm, i Luleå.
I en säng i Århus föds Magnus Svensson på nytt och blir den han är idag.
Gud, eller en gud, blåser sin välsignelse genom Magnus, fyller honom med begåvning och talar sedan aldrig mer med honom.

Något av det ovanstående kan mycket väl vara sant. Mitt problem är att jag inte kan säga vilket. Jag kan inte påstå att vi känner varandra, att vi vet något om varandra. Mer än att jag tycker mycket om hans bilder och att jag vill skriva om honom. Men jag får inte ihop bilden av Magnus Svensson med Magnus Svenssons bilder. Som om det skulle vara viktigt. Det ena kommer självklart av det andra, men var börjar och slutar en människa? Var tar konsten vid, eller är det ett och samma.
Det jag kan säga, vad jag kan se, är en slags frihandsexakthet. Inte plockat ur luften, jag refererar till Renberg, till Kandinsky och Miró. Men det är ju jag, mina referenser, inte Magnus Svenssons. Men jag ser en vilja att förstå, att tvinga världen begriplig. Att hålla kaos på avstånd. Nästan rituellt tvinga undan kaos. Måla imperfektionen helt perfekt. Ett problem som inte har någon lösning, hur oviktigt det än kan tyckas vara, problemet. Men det måste lösas. Det går inte att tänka på annat.
Mattias Alkberg