Echoes

Dessa är självständiga och egna bilder, men så klart inte utan konsthistorisk bakgrund eller kulturspecifika ekon. Tankarna går så långt de kan, geografiskt, mot det japanska konstlivet. Det samtida och det medeltida.

Här har vi en konstnär som vill måla grönska, men konstruerad grönska som en sorts föraning om alltings illusion och essentiella tomhet. Växtlighet och träd visar sig vara avmålade flörtkulor, uppfinningsrikt knycklade papper, slitna origamiväxtlandskap avsedda som skyltning i åldrade souvenirshopsdisplayer.

Ibland lyfter sig den komplicerade bildytan upp mot iakttagaren och fungerar trots diskret kvardröjande centralperspektiv som berättande tuschmålningar på Nationalmuseum i Tokyo.

Men särskilt arkitektur och bilvägar för syn och tanke in i det rensande tomma. In i en förvåning som gör det möjligt att upptäcka, motta. (Låt mig utveckla, något senare.)

Att lägga receptet, att lägga den uttänkta planen åt sidan under konstnärlig arbete är ofta nödvändigt. Men att släppa tag om ledstänger i rätt ögonblick är svårt, och beslutet att släppa, om än rätt, är nästan alltid omöjligt att motivera. Det är alltid enklare att förklara varför verket stannat kvar inom sitt schema och sin individuellt påtvingade norm. Men det är för att upptäcktsresan gått förlorad, nyfikenheten inte fått näring, hjärnbarken inte vidgats. Och en mikrosekunds öppning har gått förlorad.

Andreas Glad, däremot, har hittat sin timing, sin poetiska känsla för ögonblickliga omkast, sin nästintill stillastående och mycket vackra slapstick, sin förmåga att utan tvekan välkomna det nya och därmed felaktiga precis när det behövs. Detta trots stor formell exakthet i form av omsorg, omtanke, långsamhet.

Motsägelsefullt nog verkar det vara just denna exakthet som skapar sprickor och läckage mellan åskådarens värld och de konstruerade och flerskiktade dito som till exempel färg på duk kan gestalta. Vilket är skevt sinnesvidgande, men subtilt och exalterande.

På den faktiskt beskrivande nivån är recepten, planerna och normerna tydliga. Det kan gälla noggranna modeller över halvurbana landskap, tömda på människor men inte på dramatik. Modellerna kan ljussättas hårt och sedan porträtteras måleriskt, varvid en sorts tevespelsperspektiv som ändå känns kroppsligt-perceptuellt övertygande uppnås.

Resultaten ringlar sig mellan, runt och genom modernistisk konkretism, traditionellt landskapsmåleri, stillebenmåleri och en försiktigt infiltrativ psykedelia – och det hemtrevligt pyntande. Det detaljrikt dekorativa leder in i bildernas funna och uppfunna skevheter, felaktigheter, medvetet inplacerade inkonsekvenser, störningar som under själva penselarbetet drabbat verkens till synes helt giltiga tillkomstlagar. Det finstilt saboterande laddar, och låter efter en lång stund måleriet milt brisera.

Leif Holmstrand, författare och konstnär