Oskog

Under halvtannat år har jag fotograferat träd och de skogar de lever i tillsammans. Inom ett begränsat geografiskt område som sträcker sig cirka 30 kilometer runt min hemort Tomelilla på Österlen, har jag sökt upp träd som fått leva och dö på ett naturligt sätt, det vill säga som tillåtits växa, vissna och återgå till jorden utan ingrepp och avsikter att komma till direkt användning av människan. Man skulle kunna säga att träden och skogen, liksom allt liv, i varierande grad är levande och död samtidigt och att denna dubbla existens i själva verket är livets förutsättning, dess vilda dynamik. Därav titeln Oskog.
Arbetet resulterade i 200 svartvita fotografier. Tillsammans utgör de en visuell idé om de träd och den skog som en gång bredde ut sig över stora områden av de tempererade delarna av Europa. Idag existerar sådan skog endast som fragment, omgärdade av bebyggelse och produktionsytor för trä och mat. Bilderna återger något som således nästan bara finns i form av den fotografiska illusionen. De utgör ett ostrukturerat arkiv över en parallell värld vi tar för givet och som vi vet måste finnas där för att livet ska upprätthållas i alla väsentliga delar. En vild natur som trots allt pågår på de platser vårt samhälle tillåter den att fungera som sig själv. Med inträdet i Antropocen kan vi inte längre räkna med att leva i stabila ekosystem. Men i motsats till hur naturen sömlöst svarar på variationer måste jag som människa medvetet uppsöka förändring. I detta fall graviterande mot den jag redan är – en del av skogen.
Fotografiets instrumentella grund i mekaniken och programmet, dess parasitära väsen som gör allt för att mima verklighetens utseende och paradoxalt nog begära våra projektioner för att synas, samt fotografiets tillbakablickande uppsåt i förhållande till tiden och rummet – allt detta tillsammans omintetgör mina möjligheter att begripa vad fotografierna egentligen uttrycker. Inte minst då kameran riktas mot en natur utan mänsklig närvaro annat än implicit; någon borde åtminstone finnas bakom kameran. Därför utgör bilden inte heller ett minne av händelsen, inte ens mitt eget minne. Något syns och det är allt. Varför det också krävs ett överdåd av ungefär samma bild för att de tillsammans ska kunna uppfattas som en sammanhållen och helt igenom bärande kropp. Samtidigt levande och död, vild och därmed bortom fattningsförmåga. Trädets ignorans inför människan är monumental, ändå vill jag befinna mig nära denna kropp. I utställningsrummet återskapas inte skogen utan det jag vill att skogen ska vara.
För utställningen har jag också gjort en bok som rymmer de 200 fotografierna i utställningen och i samma ordningsföljd. Den är tryckt i 500 numrerade exemplar. I boken har författaren Helena Granström skrivit en fristående essä med dessa bilder i åtanke med titeln Trädet eller Spekulation om Martin Bubers inre.