I mitt arbete har de universella och grundläggande i formerna alltid varit viktiga. De evigt existerande som man aldrig behöver ifrågasätta. Vi har alla ett förhållande till dem, vi känner igen dem, de är närmast arketyper i vårt undermedvetna minne, och även fysiskt i vårt kroppsminne. Formerna finns redan, vi behöver egentligen inte skapa dem på nytt, men vi fortsätter att repetera dem och ger dem stadigt nytt liv och innehåll.

Och det är just det där eviga, klassiska, som vi accepterar som något närmast naturligt som alltid har fascinerat mig.

Formerna finns där och står där, de smälter närmast in i sin omgivning och kan bli anonyma, eller helt neutrala, vi tar dem lätt för givet. Men den neutrala formen gör också att vi hela tiden använder den på nytt till våra egna syften oavsett vilken tid vi lever i.
Samtidigt i sin anonymitet upplevs de närmast fysiskt påtagligt närvarande av våra sinnen och vår kropp. Formen kräver sin plats i vår vardag.

Det här evigt grundläggande enkla har alltid väckt en känsla av tillfredställelse i mig, något som kommer från en intuitivt underliggande och grundläggande källa som jag alltid kan känna närvaron av. Jag upplever den som väldigt rofylld. Som att dessa arketyper är en del av mig och mitt form- och kroppsminne.

Där finns enkelheten, tydligheten, tiden, en spänning av närvaro, det konkreta där man inte behöver lägga till något eller ta bort något. Allt är som det ska vara, när det sker, så framträder det som för mig är vackert, något som känns helt naturligt.
Det är där jag vill och önskar att mina Kärl ska vara.

Därför fortsätter jag att bygga mina Kärl, för någonstans i mig ger det mig en stor tillfredställelse och en känsla av att vara en del av en större berättelse i dåtid, nutid och framtid.