Of Trees

Vid en tidpunkt så upptäckte Hanna Sjöstrand att hon hade utvecklat en speciell relation till träd. Det skedde under promenader och vistelser i naturen. Hon insåg att det fanns en koppling mellan hennes egen upplevelse av att vara i sin kropp och de processer som ägde rum inne i träden. Att undersöka en sådan upplevelse genom konst gjorde henne uppmärksam på en frågeställning som i och för sig alltid har varit ett återkommande tema i hennes konstnärskap. Hur ska man hantera frågan om förlagan? Var uppstår den? Vad är en förlaga?

Träd har spelat en stor roll i konsthistorien men oftast utifrån ett intresse för träden som bild. De har representerat träd i allmänhet, eller grönska, till och med natur. Kunde Sjöstrand hantera sin erfarenhet av träd på ett mer rättvisande sätt?

Det var genom arbetet med ansiktsmask som vägen uppenbarade sig. En mask placeras som en yta framför det egna ansiktet och det är där, i mellanrummet mellan människan och masken, som masken kommer till liv. Ansiktet speglar sig i den näraliggande ytan, som blir en utsida, och det som är bakom masken, resten av världen, blir till insida.

Bark är trädets utsida, dess mask, det som separerar insidan från omvärlden. Det faller ned ifrån trädet, förmultnar och blir till näring åt trädet. Sedan kan det uppstå och åter bli träd. Genom att plocka bark och sammanfoga det till masker så har det blivit möjligt för Sjöstrand att ställa sig inne i trädets processer, samtidigt som den omgivande masken också blir en yta som vätter mot henne, genom vilken resten av världen kan framträda, som träd.

Det var här hon fann lösningen på frågan om förlagan i relation till Of Trees. Det var inte längre trädets bild, såsom det uppenbarade sig framför för hennes ögon, som var motivet. Istället blev förlagan Sjöstrands intuitiva upplevelse av att träda in i sin likhet med träd.

Detta känner vi igen ifrån Sjöstrands övriga arbeten. Hon går upp i olika koncept för att genomgå transformationer. Den måleriska gesten är en handling som kan förflytta henne, som låter henne upptäcka okända punkter att tänka ifrån.

Vår relation till träd är uråldrig. Den går så djupt in i vår förståelse av oss själva att det har skrivits lagar som förbjuder oss att tillbe dem. Enligt teaterteoretikern Eldredge så är det i det paleantologiska bruket av mask som vi får en idé om oss själva och många masker från sådana kulturer är inspirerade av relationen till träd. Impulsen att hålla något framför sitt ansikte är dubbelt. Å ena sidan innebär det ett försök att närma sig ett material men samtidigt så förutsätter själva handlingen att man tänker på sig själv som något som är avskilt från det man håller upp. Det är möjligen här som teatern, liksom dansen och även andra konstnärliga impulser; inklusive den måleriska, föds.

Den erfarenhet som Sjöstrand gör i sitt arbete med Of Trees är att det inte finns någon åtskillnad mellan det omgivande och det som är inne i oss. Lungorna fylls av den luft som vi andas. Den mat som vi äter springer ur en konsumtion av djur och växter, uppgår i våra kroppar och blir en del av oss. Måleri är ett språk som är väl lämpat för att skildra en sådan erfarenhet. Det är för all del tätt knutet till den modernitet som har alienerat människan från jorden och dessutom är det ofta både giftigt och resurskrävande, men det är också något annat. Det har rötter rakt ned i tiden till de gamla grottmålningarna där måleri lät jägare närma sig djuren empatiskt.

När hon nu närmar sig träd så gör Sjöstrand det med samma intuitivitet. Hennes ambition ställer specifika krav på processen och den metod som ska appliceras. En utövare av mask bör alltid konstruera sina egna masker. Det ska göras utifrån en intuitivt förståelse för materialet och vilken form det söker sig till. I det här fallet innebär det att maskerna måste uppstå som ett resultat av Sjöstrands förståelse för barkens inneboende vilja. Samtidigt så finns det en rovdrift i Sjöstrands handling. Hon tar bark, som är på väg att förmultna och återuppstå, och berövar den rätten att uppgå i sitt naturliga flöde. Barken stagnerar, blir till mask, och ett flöde har ändrats. Denna rörelse mellan följsamhet och egna begär är en förutsättning för att en mask ska kunna bäras på ett givande sätt. Det är bara genom att upprätta en personlig praksis, odlad över en längre tidsperiod, som en maskbärare kan bygga upp den typ av känslighet och lyhördhet som hen behöver. Serien Yielding är ett tydligt resultat av en sådan disciplin där Sjöstrand har utforskat de rörelser som kan uppstå när masken täcker hennes ansikte och orskar impulser. Utmaningen ligger i att kunna behålla en följsamhet samtidigt som man driver en vision om att åstadkomma måleriska uttryck.

Det är ett välkänt fenomen att en mask kan sammansmälta med en bärare och att detta kan generera något som är större än både masken och utövaren. Detta tredje framträder som ett slags okänt väsen, inte människa eller materia men något eget. När det inträffar så upplever en betraktare att masken smälter runt bärarens ansikte och att den stumma ytan blir plastisk, levande rent av. Mirroring har uppstått under en sådan process. Målningarna i denna serie är alltså inte porträtt av maskerna men snarare av en slags väsen som uppstår.

Att framställa egen färg är ett sätt att undersöka den förindustriella konstnärens erfarenhet av måleri, det som rådde innan massproduktion och kemikalier tog över. Sådana konstnärer kunde själva följa de processer som mineraler och organiskt material genomgick. Denna närvaro i transformationer skapade ett annat förhållningssätt till måleri i dem än det som är gängse idag. Sjöstrand har återvänt till deras helhetssyn genom att utvinna sina pigment ur svamp och aska och valet av just dessa material syftar också till att föra henne ännu närmare en förståelse för träd.

Svampar avgiftar träd, vidareför information mellan dem och tjänar som en näringskälla åt träden i tider av missväxt. Askan är hämtad från en 150 årigt lönn som har vuxit i Sjöstrands trädgård.

Text: Ludvig Uhlbors