I LOVE YOU YOU PAY MY RENT

Warhol och Duchamps mödrar

Det kan låta sig hända, att när vi nalkas Ekesiöös konst, förbluffas vi över enkelheten och direktheten. Figurerna, upptagna i sina göromål och trätande, fullständigt omedvetna om att de blir betraktande, överrumplar oss med sin tragikomiska nakenhet.

Hur många gånger har vi inte själva stått där i en situation, inom oss en fulltalig orkester av känslor och ord, för att sen till vår frustration och skräckblandade förvåning upptäcka att det som lämnar våra läppar och händer blir banala och gutturala krafsningar?

”Inom en fanns bara vrede och hat
Som senare gick ut över en vikarie som va flat”

Douglas Leon 1994

Människan är en komplex varelse, universum av minnen, förnimmelser, surrealistiska impulser och drömmar strömmar genom våra hjärnor oavbrutet, och i mötet med verkligheten, kroppen o kropparna, rummen utanför våra hjärnor, finns det en avgrund som vi tar ett längtansfullt skutt över, varje gång vi säger hej och gomorron till någon, ibland skär det sig. Vi fångas i krocken som uppstår mellan dessa åtskilda och väsensskilda solsystem. Som ett avlägset yxhugg mot en huggkubbe låter det när man slår någon med fullkraft i ansiktet med sin knytnäve. Sen ligger man där och ser stjärnor. Va fan hände?

Och från andra hållet, benen darrar och skakar fysiskt av den stora mängden adrenalin som pumpar genom blodet. Jag måste härifrån, fort!

Ekesiöös skulpturer är gestaltningar av dessa ögonblick, där luften är tät och världarna är i direktkontakt med varandra, må det vara i omfamningens extas eller alienerande tristess, i ljudet av metall som forceras med mänsklig och motoriserad kraft, under stjärnhimlen ensam på en busshållplats, slocknad i en drömlös sömn vid ett köksbord vaknar vi av lukten av håret som brinner, det är vårt eget hår!

– På en millisekund rusar vi till klarvaken aktion.

Vi är komplexa men samtidigt ter sig våra liv och göranden så lika att vi närmast blir komiska.

Henrik Ekesiöös ateljé ligger i Norra B. Över en irish coffe, nersköljd med ratsputz och åtskilliga shots iskall vodka på Floss bar i Indre by, framkommer att vi har gemensamma kompisar från förr.

Tankarna vandrar utåt på djupt vatten efter flera av våra möten. Det är väldigt sällsynt att överhuvudtaget, någonsin, det händer aldrig, träffa på konstverk som på ett så mästerligt och virtuost vis använder sig av de gamla klassiska materialen lera, brons, oljefärg och pensel, på ett sätt som inte förlorar sig självt i tekniken. Istället insisterar Ekesiöös skulpturer på sin mänsklighet, på sitt narrativ, de besitter en ödmjuk, kärleksfull och förlåtande blick på oss själva och våra mödrar, en naken skildring av våra pappor, våra egna misstag, som pappor och söner. Ett slags ”det sociala arvet”, men inte ur ett kallsinnigt modernistiskt och sociologiskt perspektiv, som något som skall rättas till och saneras bort, utan med en antydan om att det är så här vi är, också. Världen och människan så som hon är.

Det är först efterhand som jag inser och tänker på att det går att läsa in en kritik och ett motstånd i själva tillblivelsen, inte bara i sin konstnärliga och personliga.

Kan det vara så, att människor från arbetarklassen, känner att de har något att bevisa?

Att vi aldrig tar något för givet?

Att denna osäkerhet, omvandlad till drivkraft, blir en motor, stor nog att räcka för att lära sig det klassiska hantverket?

Att hävda sin plats och sina berättelser, på en arena där vi endast vistas på nåder?

Det kräver mycket mod att gå emot de samtida kulturella och estetiska koder som genomsyrar alla sådana scener och sammanhang. Att inte anpassa sig. Modet och styrkan i detta, kan likaväl komma ur en alienation inför världen, så som den är, i klartext:

Jag kan göra exakt det jag vill och inte anpassa mig en millimeter för det är ändå inte som om det spelar någon roll.

”Ey ey ey, jag kommer

stå i centrum

Om inte det skulle

lyckas, kommer stå i

centrum”

Jaqe 2012

Sällan kan vi se någon med denna bakgrund, av olika skäl, arbeta med den nonchalans och spillevink attityd som präglat konstscenen i arvet efter konceptualisten Duchamp och reklammålaren Warhol?

Kan det vara så, att vissa konstnärliga uttryck, alla rent ut sagt, åldras olika, på oförutsägbara vis rostar de och slöjor av damm bildar en intellektuell patina som gör de svårtillgängliga och inaktuella annat än som artefakter, likväl som annat mot alla odds, stiger mot ytan ur den grumliga sörjan och skiner ut, lockar våra hjärnor och blickar in i en alldeles nyss förbisedd och förborgad värld?

Vem pratar idag om Malevich vit kvadrat på vit fyrkant, med hela det andliga patos om den nya sovjetiska människan som skulle växa fram efter revolutionen, som den var tillägnad?*

Det är svårt att säga exakt när modernismen övergick till dekorativ inredning, när Hilma af Klints portaler blev till tryck för kaffebrickor, kylskåpsmagneter och affischer i medvetna personers ettor och tvåor i innerstäderna, och de höga idealen de drevs av upplöstes likt ett sandslott i strandkanten, och dessa färg och form övningar och lekar i rytm och dans, blev till enbart grafisk form och instagrammåleri, helt befriat ifrån agens.

Samtidigt lever idén om just lek, med färg och form kvar som en stark underström i hela den samtida konstvärlden. På just instagram ser jag en meme på ett av världens största konton för just sådana. Den visar en bild på en lastpall, med texten att det är ett bord söndersågat och ombyggt till lastpall. Som ett skämt på hela idén om lastpallar, söndersågade och sen hoplimmade till bord, något jag bevittnade som konststudent och som då allmänt betraktades som ”helt genialiskt”. I konstböcker, på utställningar i det stora som det lilla, var det den fyndiga leken som lyftes fram. Fenomenet kallades ganska fort för ”one liner konst”. I slutet av konstverkets idé, fanns det som en inbyggd trumvirvel, ett Ba da bing, som David Letterman vid samma tid hade på sina skämt om kvällarna. Även om postmodernism, eller post post modernism rådde, var det något med denna konst, i arvet av 1900-tals avantgardismerna, som kändes och känns totalt tomt, ytligt och meningslöst. Ord som lika gärna kan locka en viss sorts människor till att bli konstnärer som stöta bort andra. För under den direkta humorn i Ekesiöös skulpturer, finns ett allvar. Där finns sorg, livserfarenhet som man kanske inte vill ha, och ett klassmässigt underifrån perspektiv. Inte bara ämnena i motiven, figurernas kamp, utan materialen och hur de är bearbetade, var tabu och ansågs som något förkastligt och lågkulturellt under ett sekel av modernism, som började revolutionärt, men som mot slutet stelnade i en tvångströja med påtvingad glättig lek, av ständiga färg och form ”experiment” utan ”lågkulturella” och samhälleliga kommentarer.

Ordet retrogardist dyker upp i mitt huvud. Det ringer en varningsklocka. Jag ringer Clemens Altgård*, men vi har inte pratat på 8 år och han svarar ej, kanske vattnar han blommorna och inte vill prata om sådant?

Citerat ur Wikipedias artikel på svenska om retrogardism:

”Retrogardismen är enligt litteraturvetaren Guiliano D’Amico (2020) en estetik som ställer sig 1. emot en evolutionär tanke om en konst som blir bättre och bättre, i takt med framsteget, 2. emot en förståelse av historiesyn som förutsätter en specifik typ av konst för varje epok, 3. emot avantgardismens idé om evigt nyskapande 4. för ett formmässigt medvetande, må det vara i metriskt eller figurativt avseende, 5. för det mänskliga, det känsloladdade och det sköna, 6. för hantverket, och emot postmodernismens reproducerbara konst.^[5] ”

Och vidare:

”Medan de retrogardistiska poeterna på oklar grund blivit anklagade för siaranspråk, så har vår tids etablerade kulturskikt verkligen kommit att uppträda som självuppfyllande profeter innanför sin kultur-evolutionistiska tro på att modernism eller dekonstruktivism uppstått innanför en lagbunden historieutveckling. I en sådan traditionsförståelse leder allting vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautréamont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden. Då hör det tvärtom till retrogardismens mest radikala sidor att för oss är många olika slags framtid och olika utvecklingsvägar alltid möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt, från allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism. Medan avantgardismen – historiskt sett och nu som institutionaliserad – gärna blir intolerant, så lämnar retrogardismens traditionsförkärlek en öppenhet för en samtidig existens av många olika världar och värden.^[6]

I en retrogardistisk enkät 1999 definierade Håkan Sandell begreppet retrogardism: ”Retrogardism, en ordlek på beteckningarna retro och avantgarde i betydelserna Åter och Före, visar självfallet på en upptagenhet av skiftande tidsplan. Vid en jämförelse med den fornnorska mytens tempus: Urd – Verdandi – Skuld kan man påminna sig två saker. För det första hur Verdandi, alltså nuet, kan utläsas som ”det vardande”. Vilket innebär att nuet är en process snarare än ett tillstånd. För det andra att Skuld, det vill säga ”det som följer” inte nödvändigtvis är att betrakta som ett kronologiskt skede, utan av flera uttolkare betraktats som en summa, en summa av det förflutna och nuet. Jag menar att det som kan omnämnas som ett retrogardistiskt projekt, under sin inledande fas koncentrerat sig om att finna alternativa ingångar till nuet (hos slovenerna med en historiekritisk, undersökande orientering), och därav har följt det tillbakablickande drag som för utomstående tycks ha blivit det mest lättidentifierbara.

…”

Ordet retrogardist, andas 1900-tal och kvalmighet. Jag associerar det snarare till Odd Nerdrum och andra anakronister, än på många av samtidens nyfigurativa berättande konstnärer, dit jag vill räkna Ekesiöö.  Henrik Ekesiöös skulpturer tycks ha mer gemensamt med samtida svensk hip hop än med insomnade (?) poetiska rörelser. De förenar en antimodernistisk blick åt håll i samhället vi helst inte vill titta åt, med ett konsthistoriskt välförankrat hantverk som spräcker föreställningar och fördomar om den samtida konstnären. Tillsammans gör de mellan raderna ett stillsamt uppror mot den urkarvade rollen som konstnärer har tvingats spela i efterdyningarna av Duchamp och Warhol, för att få vara med och leka, den som ironisk reklamman, den som glättig och sprudlande vig färgglad hovgycklare, den som sågar lastpallar och limmar ihop till pianon, den som bygger symmetriska torn av vägskyltar och resväskor i glada färger.

Alla tider tycks ha haft och har sin egen definition av vilken som är den riktiga och viktiga konsten. Definitioner och kriterier som i efterhand kan framstå som både fasansfulla och skrattretande, men oavsett vad vi anser om de, har de funnits där och oftare än inte, utövat ett starkt förtryck i olika former på sin egen tids kultur och konstscen. I den mån det har varit möjligt utan att bli avrättad ögonaböj, har det funnits motstånd, konstnärer som tar spjärn emot sin samtid och de dogmer, innehållsmässiga såväl som estetiska, vilka präglat deras liv och möjligheter att utöva sin konst fritt. Tiden, och hur samhällen och civilisationer utvecklas, förändrar kontinuerligt vad och vilken konst som vi zoomar in på och lyfter fram som viktig för oss ur det förflutna. Detta är ingen på förhand given och statisk process, utan en böljande, motstridig och konfliktfylld sådan, oavbruten utsatt för omvärderingar – i den bästa utav världar.

De franska salongsmålarna står sig idag slätt mot impressionisterna och avantgardet. Tredje rikets officiellt sanktionerade konst framstår idag som både skrattretande och kväljningsframkallande, medan den konst som de förbjöd, entartete kunst, är fylld av mästerverk med oomkullrunkelig status och kvalitét. Den sovjetiska socialrealismen är förljugen och propagandistisk, medans den konstscen som försiggick i det dolda, i källarlokaler och hemliga konstnärsdrivna scener, idag ställs ut och äntligen får ljuset och blickarna riktat mot sig.

Det är med anledning av detta blodiga arv och denna egenskap hos människan och i våra samhällen, nu som historiskt, värt att alltid förhålla sig skeptisk och kritisk till den konst som i sin tid, lyfts upp, må det vara av kyrkan, hovet, staten eller kapitalet. Kan vi med detta i åtanke leka med tanken att mycket av den konst som i den svenska lokala kontexten lyfts upp och bär upp ett kraftigt stöd, kommer att omvärderas i olika möjliga framtida scenarier?

Det är en evig källa till skratt bland mina kollegor, och då även i vidare bemärkelse, när vi över en fika eller ett glas utbyter erfarenheter från våra närmast decennium långa utbildningar, om den kanon som rådde där. Hur det tex alltid var fel att säga ”Dali” istället för ”Matisse” och ”Göteborgskoloristerna”, på frågan om vilken konst som var viktig och influerat dig. Så till den grad att några av oss gjorde det på pin kiv, en medveten provokation.

Liknande konsensus har jag funnit varhelst jag kommit i djupare kontakt med människor som engagerar sig i någon form av aktivitet. Inom graffitivärlden är det standard att tex hylla Dondi och se ner på Bates. Inom kampsporten hånskrattar vi åt Aikido och hyllar Saenchai, inom delar av den politiska extremvänstern är Hip Hop, gärna amerikansk eller brittisk upplyft, medan hårdrock anses suspekt och närmast reaktionärt. Liknande exempel finns troligtvis inom alla små och stora världar. Kodord och signaler man förväntas skriva under på och bekräfta. Banaliteter på det stora hela, men vet du vad som egentligen händer när du ställer dig utanför det här, och hävdar din egen, icke sanktionerade och icke bekräftande kod och kanon?

Revolutioner, kollapser – långsamma som hastiga, naturkatastrofer, krig, flirtar, aborter, intellektuella strider, vattenbrist, överflöd, skratt, dans och sång. Allting rusar fram och rör sig samtidigt långsamt som luftbubblan i glaset. Allting är i metamorfos och förändring. Lennart Rodhe är uppburen professor på Kungliga konstakademin. Lennart Rodhe litografier går att hitta i en container när en myndighet omlokaliseras.

En kärleksakt eller ett slagsmål är i stunden och för de inblandade samma 2000 år fram eller bakåt i tiden.

Det är med den här blicken och historiska bagaget jag föreslår att vi närmar oss och tittar på Henrik Ekesiöös skulpturer.

Kanske är det de som säger något på det mest särpräglade viset om oss människor i vår samtid, nu som i framtiden, vilken den än må vara, och inte det senaste, igår något annat, idag; krossdisciplinära deltagarbaserade pedagogiska och postkoloniala och könsneutrala statligt sanktionerade konstverket?

Låt oss leka med tanken och glömma våran egen tid, och ge oss in i det frusna ögonblicket. För människorna som porträtteras, är vi. Nakna från alla sorters projektioner.

*

”One could argue that Malevich’s paintings such as White On White were revolutionary, but they were not an active revolutionary gesture in the sense of criticising the dominant political system of the time or advertised the coming revolution, they were revolutionary in a much deeper sense. A revolution is the destruction of the existing society. But it is this destruction that is hard to come to terms with, we tend to be compassionate and nostalgic towards our past. Malevich’s Suprematism was the medicine against any kind of nostalgia. It accepted the total destruction of all traditions of the Russian and European culture—traditions that were familiar not only to the educated classes but also to the general population. In his book on Malevich, Gerry Souter states: ‘

Suprematism was revolutionary to a degree that it became counter-revolutionary the longer it persisted.

’ He explains ‘

Beneath the relentless ideology of Lenin and Stalin’s iron fists there was only room for one revolution at a time. As the Westernart establishment looked on, one by one the Suprematists winked out

’(Souter,G(2008)p.1). As previously mentioned, Malevich supported the October Revolution of 1917.

He painted posters and contributed articles about new art to the “Anarkkhia” (“Anarchy”) newspaper. According to Matthew Drutt, the revolutionary artist was arrested twice, in 1930 on the charges of espionage that were linked by the investigation to his trips abroad, stating that the case arose on the basis of a report that Malevich, during his official trip to Poland in 1927, met with a group of artists hostile to the USSR.”

Alexandra Sokolova,

Suprematist Composition: White on White (1918) by Kazimir Malevich.

2014

*Clemens Altgård

Poet, medlem av Malmöligan, författare till Om retrogardism (tillsammans med Håkan Sandell) Ellerström, 1995

/

Viktor Rosdahl Malmö 2022