Konsekvenser

Färgens riktning styrs av formatet på duken, två stammar på var sin sida styr färgens riktning något annorlunda vid trädets rot. En rund form (solen?) tvingar också färgen till omvägar. Bilder jag har innanför ögonlocken är skog, regn, ljus, reflektion, ett träsk (halvt beträdbart), en handstil som tillhör mig, solljus som bländar, mörker som bländar, tiden som en långsam puls mellan två trädstammar och en insekts insida och utsida i den här världen.

Jag tänker på en insekt. Vad som är dess kropp och vad som är väldigt nära den, men som inte är den. Perioden då den lever och det som var innan och det som är efter. Luften eller vattenytan som påverkas av dess rörelser. En insekt flyger eller kryper eller klättrar. Luften runt rör sig av att insekten rör sig. Dess liv påverkar andra insekters och djurs liv. Det behöver inte vara en insekt, men att tänka på en fluga är lättare, än att tänka på att tiden inte har något slut och att jag har ett.

Om två träd växer upp någonstans får allt annat förhålla sig till två vertikala linjer som är deras stammar. Det som händer mellan dem styrs (till viss del) av att de existerar.

I en sänka någonstans finns en vattensamling fylld av individer och incidenter och konsistenser. Vars vattenyta kanske ligger helt stilla en natt och reflekterar en stjärna som är 40 biljoner kilometer bort.

Varje dag i ett år har jag gått till min ateljé i Malmö för att jobba inför den här utställningen. Förutom väldigt många olika långa perioder när jag inte gått till ateljén för att jag eller någon i mitt hushåll uppvisat symptom. Då har jag suttit i mitt kök och målat. Eftersom det är ett kök där jag lagar mat till mitt barn vill jag inte använda oljefärger. Jag har använt tusch. Tuschet beter sig helt annorlunda än oljan. Det sjunker djupt djupt in i pappret och försvinner. Kvar är ett spöke utan kropp. Mitt seende hoppar ett steg i sidled. Tuschteckningarna påverkar oljemålningarna. Men oljefärgen är inget spöke. Den är en tjock, kletig sörja man kan smeta ut över duken och skriva i med fingertoppen. Eller späda ut med linolja och låta koagulera till en slemmig, rosa yta som sen existerar i den här världen.

Julia Selin är född 1986 i Trollhättan, bor och arbetar i Malmö. Hon är utbildad på Umeå Konsthögskola och Nordiska konstskolan, Karleby, Finland. De senaste åren har hon ställt ut på Galleri Cora Hillebrand, Göteborg och Galleri Flach, Stockholm, Wanås Art, Knislinge samt deltagit i grupputställningar på Malmö Konsthall, Celsius Projects, Malmö och Ta-da space, Köpenhamn