ELISABETH TOUBRO

Attributskulpturer

Under vintern 2019 deltog jag i temautställningen Writings of Bodies på Den Frie Utställnings-byggnaden i Köpenhamn. Fokus låg här på kvinnliga konstnärers visualisering af deras specifika erfarenheter som kvinna. Med utgångspunkt i författaren och teoretikern Hélène Cixous essä ”Medusas Skratt” från 1975, uppmuntrades vi att uttrycka oss genom, med Cixous ord: “… att skriva från och mot kvinnor …” I denna ikoniska text uppmuntrar hon kvinnor till att tala om feminin konstproduktion, om vad den ska göra. Kvinnor måste få kunna uttrycka sig genom konst. De har varit fråntagna sitt kreativa jag och sin kropp. Kvinnor måste genom sin egen skaparkraft, sitt kreativa jag få lov till att tillägna sig världen och historien – stå på egna ben.
Det var en utmaning som jag nu med glädje tog upp efter en personligt lång konstnärlig utvecklingshistoria, där jag länge hade försvarat en könsneutral utgångspunkt för min konstproduktion.

Runt 2010 utvecklade jag ett alter ego – Vandringskvinnan. Sedan dess har mina konstverk och installationer handlat om Vandringskvinnans konfrontation med verkligheten. Som ett alter ego representerar hon ett befrielseprojekt; befrielse från konstvärlden och konstmarknaden, befrielse från en maskulint dominerad diskurs och en konfrontation med min ursprungliga och bestående ambition att skapa konstverk som är sanna och kompromisslösa. Vandringskvinnan rör sig ut i världen för att konfrontera sin kropp och sin erfarenhetshorisont med verkligheten.

Med dessa skulpturer som jag nu visar hos Galleri Thomas Wallners, rör Vandringskvinnan sig in i det kvinnliga universums stereotyper och de maktförhållanden som externt sätter en gräns för hennes frihet. Genom att fiktivt låta någon annan än jag själv (alias Vandringskvinnan) möta svåra frågor i mitt sinne, uppstår ett produktivt och inspirerande avstånd i mig. Skulpturerna uttrycker vikten av att utforska det kvinnliga universum. Kan jag definiera ett kvinnligt universum som jag inte upplever som begränsande? Griper kvinnornas historia med våld, och budet om att vara osynliga, fortfarande tag i våra kreativa jag? Skulpturerna består av två olika fysiska former, en påklädd trädstubbe och en texttavla som representerar till det andra. Genom att skriva upp mot en feminin attribut, en stereotypisk uppfattning om kvinnors kroppar, konfronteras skulpturerna med en vardaglig realism, som nu med #metoo, har dragit slöjan från våra ögon.

LEONARD FORSLUND

Skymningsmåleri

Uppbrutna, kollapsade skogsområden möter betraktaren i Leonard Forslunds nya serie Skymningsmåleri från 2019-20. I dessa nya arbeten, där ensamma mänskliga figurer skildras i skymningens ambivalenta gränsland, arrangerar Forslund ett antal märkliga möten mellan individ och natur.

Målningarnas collageartade kompositioner väcker samtidigt känslan av ett splittrat och oändligt rum. Himlens svart- och blåvioletta aftonpastell bryts upp av förgrundens breda trädstammar, medan trädkronornas grenmönster och bladhäng delar upp målningarnas rymd i udda rum. Mellan träden finns kvarlämnade hus och arkitektoniska lämningar av välvda kyrkorum. Byggnadernas konturer flimrar upplösande; vid första anblicken liknar de övervuxna ruiner glömda i skogens djup. På det hela taget kan elementen i målningarnas skogslandskap uppfattas som rörliga kulisser, som omärkbart hissas ner från ett scenloft, glider in från sidokulissen eller stiger upp från skogsmarkens osynliga falluckor.

Och här, utplacerade i djupet av skogen, står eller ligger ensamma gestalter, oskyddade och sårbara. Dessa gestalter, har Forslund plockat från olika sammanhang; det är remedierade motiv som tagits från slumpmässiga hörn av internet, men också detaljer i fotografier från sin egen kamera, fragment som lyfts ur sitt sammanhang, som noggrant målats i olja. Till exempel har Forslund lagt en sovande skönhet i skogens vegetation eller en som stående har fastnat i en dagdröm. Det är som om dessa karaktärer är fångade i ett ögonblick av passiviserande förlamning; de uttrycker en introspektion som både verkar vara ryslig och innerlig på samma gång. Man anar en viss subtilitet från konstnärens sida, vad är det för en naturupplevelse som de genomlever?

Vart dessa majestätiska skogsscenarier i dessa målningar leder, med deras starka betoning på detaljerna i förgrunden med de bortvända människoskepnaderna, om inte mot de romantiska målarna, såsom en Caspar David Friedrich. Eller varför inte mot en av de engelska prerafaeliterna som en John Everett Millais. Men där mötet med den upphöjda, sublima naturen är en känd topos i romantiken, efterlämnar Forslund betraktaren en angelägen fråga: Hur kan man förstå förhållandet mellan individ och natur i denna dystopiska samtid? Är mänskligheten efterlämnad i sin egen natur, oförstående över sin roll som medaktör i den stora verkligheten?