With the Ship comes the Wreck

Den 4 juli 1845 lämnar den amerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau
samhället bakom sig för ett tvåårigt experiment i avskildhet i Massachusetts skogar. Hans upplevelser där som skulle präglas av enkelhet och självförsörjning blev sedermera publicerade i boken Walden; or, Life in the Woods 1854.

Det är kanske ingen slump att Thoreaus längtan till en föreställd ursprunglig natur kommer
samtidigt som industrisamhällets framväxt och precis när den fotografiska bilden med dess
industriella reproduktion populariserats (Dagerrotypi 1839). Hans reaktion går att förstå som en dynamik i den västerländska förnuftstanken med sina dikotomier natur och kultur. Längtan till denna ursprungliga plats har sin grund i det avstånd till naturen som det rationella och
industrialiserade samhället producerar. Avståndet har också en motsvarighet i den fotografiska bilden, en teknik som växer fram vid den här tiden. Efter fotografins uppkomst tycks människor ha svårt att lösgöra sig från den optik som ser ut att komma före vår relation till naturen. Detta har sina fördelar, omvärlden går att kartlägga, mäta och därigenom exploatera men samtidigt gör denna lins att vi upprättar en gräns mellan oss själva och världen. Vi kan realisera oss själva men till priset av att vi hindras från att uppleva oss själva som en del av världen. Detta förhållande går att förstå som en kris hos den förnuftiga människan och kanske är det en form av optisk neuros som föranleder Thoreaus tillbakadragande.
Startpunkten för Mandi Gavois arbete With the ship comes the wreck är naturen kring Walden där Thoreau bodde och från rummet där hans kollega Ralph Waldo Emerson skrev essän Nature 1836. I hans installation på Galleri Thomas Wallner läggs två lager till, bilden av sopberget Fresh Kills utanför New York som övertäcktes 2008. En gång var det världens största sopberg (890 hektar) men nu pågår arbete för att området i framtiden ska bli en park. Det andra lagret utgörs av ett objekt bl.a bestående av 255 brunkolsbriketter från ett dagbrott i Tyskland ägt av Svenska Vattenfall. I Gavois gestaltning bildar soporna en ny geologisk strata att ställas jämte den växtlighet som för ca 60 miljoner år sedan började sedimenteras och ombildas till en bergart som skulle bli brunkol, den naturresurs som blev den tidiga basen i industrisamhället.

Mandi Gavois arbete kan beskrivas som en fotografisk montagemetod bortom disciplinerna
arkeologi, geologi och ekonomi. Än en gång ställs vi inför en gränsdragning i form av en optisk operation men denna gången är krisen verkets kärna. Våra erfarenheter av naturen (ekologisk kollaps) kollideras i installationen mot våra förväntningar (idealiserad natur) och blottlägger en kognitiv dissonans hos oss som rationaliserar en destruktiv relation till ekosystemet. Vi möter ingen upphöjd natur i Mandis bilder av Walden, den utgör snarare en ogenomtränglig vägg vilken vi på behörigt avstånd betraktar genom ett fönster eller en ogreppbar rotvälta som snarare tycks utgöra en form av hinder.

I panoramat över Fresh Kills ställs vi inför tanken att vårt eget geologiska avtryck är på väg att bildas. Vår tidsålder kommer inte bestå av torv som i fallet med det tertiära brunkolet utan en ny bergart bestående av industrisamhällets slaggprodukter.

Henrik Andersson