Irrbloss

Det är svårt att acceptera att utfallen av våra vanor och institutioner faktiskt kan vara skadliga och är omöjliga att bedöma på lång sikt. Intentioner genomförs, planer sätts i verket, men efterhand så vrids resultaten ur våra händer och vissa utfall blir till sina motsatser. Det som skulle ge välstånd kom att utarma. Det som var brottsligt blev hjältemodigt.
Den civila olydnad som en gång var orsaken till att Henry David Thoreau spärrades in i en fängelsecell när han protesterade mot slaveriet i USA är i dag skälet till att han blivit en ädel förebild. Vad är det mest adekvata tidsspannet som måste passera för att utvärdera vad som egentligen har hänt? Vilken tidshorisont är optimal för att bedöma värdet av våra handlingar? 2 år? 200 år? 2 miljoner år? Och vad ska vi göra under all den tid då vi inte vet vad utfallet kommer att bli?
Ingen kultur kan till fullo kontrollera konsekvenserna av sina handlingar. Strategier och mönster som har planerats för att förbättra den egna utvecklingen kan återvända för att plåga människor och orsaka deras olycka. Bakom varje beslut kan det dölja sig en katastrof.
I Kvarntorp i Närke anlades under andra världskriget ett skifferoljeverk för att bidra till att göra Sverige självförsörjande på drivmedel och energi. Kvarntorpshögen brinner fortfarande i en natur som både har övergett och dolt människans förehavanden. Utfallet av våra handlingar samlar tiden i en intensiv låga som gradvis deformeras och förbrinner under ytan.
Märgelgravarna i södra Sverige grävdes för hand av jordbrukare i slutet av 1800-talet för att förbättra den näringsfattiga jorden med kalkhaltig lera. Men jorden blev istället utmärglad, när den inte tillfördes annan gödsel. Märgeln gav ”rika föräldrar men fattiga barn” och ingreppen i jordbruket upphörde. I dag finns märgelgravarna kvar som oaser i ett landskap som till stora delar sköts av jordbruksmaskiner. Gravarna har återvänt, återförtrollade och vilda, biotopiska oaser från det historiska misslyckandet; mer ”naturliga” än den natur människan velat tämja och organisera.
I praktiken fungerar den kulturella evolutionen just så grymt och slumpartat som den
biologiska. Det finns överlevare och det finns misstag. Vissa kulturer blir ledande, andra underordnar sig, vissa finner nischer, andra går under. Kultur är till stora delar en lagringsförmåga av kunskap. Det gäller för allt levande, inte bara människan. Men mänskliga kulturer särskiljer sig genom att ägna närmast all tid och
förehavanden åt att tolka världen, tolka miljöer, tolka individer och relationer – kulturen hjälper oss att bestämma hur tillfredsställande eller otillfredsställande våra liv är. Detta gör människan intensivt förändringsbenägen.
Insekter är, till skillnad från människor, inte kulturellt förändringssökande. Avgörande förvandlingar pågår i det tysta, och i liten skala, men med stora effekter. Humlans 100 miljoner år gamla förfäder, vid denna tid ännu köttätare, finns bevarade i stelnade bärnstensdroppar, perfekta i sin eviga flygfärd. Vi tänker oss humlor som flygande, pollinerande. Inte att de ska påträffas på marken, döda under en lind. Men humlans lagrade kultur förde henne dit, det näringsrika trädet kan inte försvinna ur fokus även om det också innehåller skadliga gifter, eller om näringen inte räcker åt alla. Humlans kultur tillåter inga egna vägar, inga avbrutna studier, inga retreatveckor för att hitta sig själv. Med varje fallen humla faller hela humlesamhället, eller ingen del av det.

/Håkan Forsell