Ingenting

Att leva frågorna
”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågornas omslutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efte rsvaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem.Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”
(Rainer Maria Rilke, Brevtill en ungpoet, fyra)

Varför ingenting? En mästare som Tarkovsky gjorde en film om gjutandet av en (kyrk)klocka. Som en efterklang hörs klockan ljuda; mästarens gåva till Gud.
Jag kommer aldrig att kunna mäta mig med honom. Det närmsta jag kan komma är ljudet av en get-bjällra; ett plingeling, ett ingenting.
”Hur jag tände lägereldar för dem genom att gnida stycken av trädet Ingenting mot trädet Någonting mot varandra.”skriver Ekelöf.
Avgjutningen av min hand är tom.
Ikonernas madonnor är borta; sönderkyssta.
Kvar finns endast avtrycken av ett par knän.
Och skeppet glider vidare.

Då jag nu närmar mig de sextio börjar jag ana trådarna; inte i livet kanske, men i mitt eget arbete. Spindelvävstunna sträcker de sig bakåt över åren. Barndomen i Ryssland och andra länder, uppväxten med fragment av den svenska kulturen som referens, resorna, De flätas så småningom in i mitt eget arbete.
Jag återkommer alltid till icke-bilden, till den tomma formen. Kärlet. Där började vi.
Försöka skildra det sug som en tomhet har, likt ett hål i rymden, vilket egentligen inte är annat än livet vi fått till skänks; rent och klart… att fyllas.