Rapport från den aktiva inbillningens uppdrag

I min konsttillverkning utgår jag ifrån

Omsorgen om de Eviga Värdena via tänkandet, den aktiva inbillningen,
kärleken, förnuftet, den allmänna oron och oron för särskilda katastrofer.

Under de år jag varit verksam har jag haft anledning att försöka förstå och artikulera min konstnärliga erfarenhet verbalt. I de försöken har jag nitat några grundläggande ställningstaganden.

Det första är att all konst är språk. En utvidgningsbar del av vår medfödda språkförmåga. Från tidig ålder ett möjligt existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation.

Det andra är att jag är en artefaktisk konstnär. Det betyder jag tillverkar eller bearbetar föremål för att de ska kommunicera vid sidan av det förklarande verbala språket.

Det tredje är att konst kan komma till ordlöst, uttolkas ordlöst och landa i oss som insikt och erfarenhet, utan att vi kan förklara hur det går till.

Det fjärde är att jag med mina föreställande, berättande bilder deltar i en erfarenhetsbaserad bildkonsttradition där konsten kommer till genom konstnärens erfarenheter och egenheter och uttolkas genom betraktarens erfarenheter och egenheter. Som betraktare får man inte veta något särskilt om konstnären men om kommunikationen fungerar så får uttolkaren kanske veta något om sig själv.

Jag arbetar med en stor tilltro till fiktionens möjligheter att stärka vår förmåga till inlvelse i varandras liv och villkor. Sedan länge har jag låtit en samling fiktiva karaktärer: Elena, Signora Canedotto, Signor Carradori, Mr Whimsburst, den självlärde lingvisten Jeremy Adagio, hans assistent Imre Omm och deras idoga hjälphund Hyperion hjälpa till att befria det självupplevda från mig själv för att det ska bli användbart material i bildarbetet.

Gränsen jag erfar mellan fiktiv och verklig verklighet är inte statisk. Jag återfinner den aldrig i det skick eller på det ställe där jag sist lämnade den, men den finns och att uppmärksamma den hjälper mig att tänka i en tid som vår, när konsten ofta betraktas som oförmögen att tala sanning och fiktionaliseringen av den verkliga verkligheten skapar stor förvirring.

Bildvisuell kommunikation verkar sedan språkets begynnelse vara en arvbar del i oss människor. För min del handlar det om den västerländska bildkonstkultur som jag är uppfostrad i. Den omges sedan ett antal decennier av en alltmer omfattande teoretisering som kan vara både givande och intressant att fördjupa sig i. Men för mig är det viktigt att komma ihåg att de teorierna inte är praktikens förutsättning. Vi har en nedärvd beredskap och benägenhet att kommunicera i bilder. Den kan vi använda oss av på så många olika sätt och den kan fördjupas och utvecklas utan de akademiska poäng som på senare tid kommit att betraktats som mer eller mindre självklara.

Men bildspråk erbjuder inte heller någon insatslös förståelse. Det behöver, precis som allt annat språk sammanhang som uppmuntrar människor att delta. Finns de förutsättningarna, så är bildspråket väldigt tillgängligt som ett erfarenhetsbaserat, skapande, kommunikativt verktyg från väldigt tidig ålder.

Och en avgörande nyckel till den erfarenhetsbaserade uttolkningen ligger i insikten i att konstens utseende och uttryck inte är något vi behöver vara sams om. Tvärtom.
Genom att fråga sig: ”Hur många sätt man kan se det här verket på?” kan man som uttolkare både aktivera sin egen tolkning och erkänna andras.

Nina Bondeson, 2022