Vad gör krusningen?

Utställningen. En kollision av lager, linjer och former någonstans mellan det materiella och eteriska. Det som gör krusningarna började som en bild eller idén om en linje, som blir till cirkel. Linjen som skiljer bottnar från varandra. Linjen som skiljer havets lagringar och himlens stegringar. Ännu en horisont att trilla över. Horisonten är en orm. Ouroboros som biter sig i svansen och blir ett svart hål i det oändliga. Den formlösa oredan som omger den ordnade världen och orsakar dess periodiska förnyelse. Och så Gertrude Stein som skriver som skriver som skriver om skrivandet, eller något annat, kanske drömmen?
Havsbottnen drömmer. Dyner formas långsamt av små parallella pågåenden, vågorna och långsamma strömmar. Plötsligt krusas ytan, en sjöfågel tappar ett snäckskal i havet. Ett litet plums som vänder spegeln i cirklar. Någon kittlar den oceaniska magen. En liten havssnigel, knappt synlig under sanden. Vilse mellan plaskets solkatter, dess virriga spår formar en labyrint för oss att följa.
Den här utställningen är ett resultat av en pågående dialog mellan konstnärerna Jenny Kalliokuljo & Sigrid Sandström. Tankar kring glömska, geologiska tidsrymder, andra livsformer, klimatångest, översättningar och tolkningar, systematik och slump. Om hur oväntade situationer plötsligt uppstår och om nya verk.