20200725 - 20200830
Viktor Rosdahl

Viktor Rosdahl

Quiet Resistance

Jag blir nyfiken på olika slags bilder och av att jag inte förstår varför de har en suggestiv inverkan på mig. Inspirationen till dessa målningar har jag hämtat ifrån bl a filmen Il Conformista (Bernardo Bertolucci 1970), boken Lilla Smycket (Patrick Modiano 2001), Monuments to the Partisans (skulptur av Vasily Borodais, Yaremcha, Ukraina i dåvarande Sovjetunionen 1967), såväl som från Palmeutredningen, filmen Les amants du Pont-Neuf (Leos Carax 1991) och ifrån mitt eget liv. Vissa av dem har kommit till i samarbete med journalisten och mångårige vännen Anders Paulsson.
Idéerna till målningarna kan komma ifrån nyheterna, internet, historiska bilder, ett äldre bokomslag, en LP-skivas konvolut eller från mitt eget bildarkiv, med foton tagna längs med vägen, i stadsmiljöer, på bergsvandringar, eller på demonstrationer. Det kan vara bilder som föreställer en verklighet ifrån ett perspektiv jag tycker är tankeväckande. Eller att själva bilden i sig tycks medvetandegöra mig om att en förändring i ett förhållningssätt har skett.
I målningarna har jag utforskat ett annat ljus, kanske är det mjukare men också mer direkt, i motiven har jag riktat seendet närmre, både faktiskt och symboliskt, till personer och ämnen som berör mig, eller är i tankarna ofta.
Jag vet ej i hur hög grad, om någon, något av denna symbios mellan måleri och förlaga, berättelser och metabetydelser är där för dig som tar del av detta material. Och undrar ibland hur någon i framtiden kan komma att se på de bilderna eller likande källmaterial. Det är något med bilderna som gör att jag vill måla dem, och i den processen studera dem mycket närmre under en längre tid. Men det kan vara så enkelt likväl. En sinnesförnimmelse vilken väcks till liv. Som inte försvinner. Som sträcker sig igenom åren.
Det är även hur bilder har blivit allmänna och att leva i en ström av dem i dagens samtida memekultur som förändrar något om deras berättelse, som intresserar mig. Själva accelerationen av spridningen av bilder, hur en bild kan bli en meme som når miljontals personer på en sekund, hur det i sig har förändrat något. Och Bilden av en kärnvapenprovsprängning, skulle kunna vara i en politisk pamflett eller på ett skivomslag, i en meme i ett flöde och nå otaliga människor med en annorlunda tvist eller narrativ. Självklara saker såklart, i den här glidningen av betydelser, trots den, hittar vissa av bilderna mig ändå(!) Utan skyddande lager av distansering och sarkasm. De är laddade med en energi, och när jag ser på dem, studerar dem genom att måla och rita av dem, så är det som att jag reser in i dem. Och in i alla de associationer som de ger upphov till inom mig.
Jag ser det från en flygande farkost som lämnar jorden för alltid. Vilken känsla upptar en då, vemodig? eller bitterljuv? Jag förställer mig en framtida person som ser tillbaka eller minns landskap och snötäckta toppar när antroprocen/klimatförändringarna/krig/folkvandringar/odling eller urbanisering har förändrat landskapen och glaciärer är som kassettband, ett ord från det förflutna. Kanske har denna person lämnat planeten, eller bor på den på ett annat vis?
En bild från en demonstration kan 10 år senare upplevas som en anonym skärva från en tid och politisk kontext som har förändrats genomgripande, där händelser utspelades, både lokalt förankrade och på samma gång som de svaga yttersta vågorna av större världspolitiska skeenden.
Att jag målar är likaledes en kommunikation med mig själv som med vem som är intresserad. Nu eller i framtiden. Hur skulle det annars va?
Den äldsta figurativa målningen är daterad till mellan 40 och 52 000 år sedan i Lubang Jeriji Saléh, i en avlägsen del av djungeln i Borneo, Indonesien. Äldre figurativa målningar, daterade med uranium-torium metoden till 64 000 år sedan, av vad som tros ha varit neanderthalare, har upptäckts på iberiska halvön-nuvarande Spanien, Portugal och Andorra.
Hur har förhållandet till bilder förändrats i takt med spridningen av fotografier, och sedan vår egen tids acceleration av bilders distribution och tillgänglighet, där förut så åtråvärda fotografiska reproduktionerna, återfinns i boklådor för några kronor?
Är en bild av grand Canyon, en bild av grand Canyon, har den något alls med platsen att göra?
Eller är det om vårt förhållande till bilden av platsen, som vi skapat det intima förhållandet med?
En bild av ett landskap kan vara i en av Jan Stenmarks geniala bildpoetiska haikus, likväl som på ett omslag till den senaste technoskivan, gjord i liten upplaga, släppt direkt på LP.
En bild av en kyss, eller en bild av en rättsläkares protokollsanteckningar.
Jag skulle vilja att målningarna kan vara en brygga och ge en resa, med associationer. Inte till mig överhuvudtaget! Utan till dina egna minnen, erfarenheter, fantasier och impulser och konsthistorien. Röra upp något i det undermedvetna. Så är det för mig, när jag målar och när jag tar del av andra människors konst. Men jag kan inte veta. Jag kan inte ens veta varför jag vill måla just den här bilden och inte den andra. Denna text är både ett av många kontinuerliga försök att reflektera över det, som den är ett ytterligare sätt att kommunicera den här konstnärliga processen.
 

20200725 - 20200830
Fredrik Norén

Fredrik Norén

Irregulars

Utställningen Irregulars hos Galleri Thomas Wallner tar sin utgångspunkt i de massproducerade bruksföremål som, innan försäljning, bedöms defekta.

 

Slumpmässiga fabrikationsfel och ytliga defekter leder ibland till att vissa föremål gallras ut och hamnar på en särskild avdelning i butiken. I hörnan med prissänkta varor samlas alla de föremål som inte levt upp till tänkt standard, i ett läge där likformighet premieras.

Fyndhörnan samlar de individer som sticker ut från mängden. De upplevda defekterna kan ha olika ursprung, alltifrån fel orsakade i fabriken vid föremålens tillkomst till att ha blivit kantstötta i frakten pga olycka eller vårdslös hantering.
Dessa unika föremål, var och en med sin egen historia och sitt eget särskilda uttryck, har som gemensam faktor att de bedöms mindre värda än de andra föremålen, de likformiga utan synliga defekter.

Verken i utställningen är menade att omformulera det förhållandet och istället framhäva värdet i det unika hos dessa objekt.
Med utgångspunkt i de platta paket som rymmer ett välkänt och folkkärt soffbord, har ytliga defekter tillförts i syfte att förhöja objekten. På bekostnad av likformighet och funktion tillkommer ett nytt värde, där det massproducerade föremålet blir en unik individ med särskilda egenskaper och ett värde som är svårare att definiera, men som likväl finns där.
 

Kommande utställningar /  Nuvarande utställning /  Föregående utställningar