20170722 - 20170827
Anders Krisár

Anders Krisár

Missed Mother

Eva, 2016, C-print, 38 x 30 cm

Galleri Thomas Wallner presenterar utställningen Missed Mother av Anders Krisár som arbetar med foto och skulpturala objekt. Det som är utmärkande för Krisárs särskilda världsåskådning är hans distinkta känsla för estetik, som lyckas balansera hans behov att utforska djupt rotade trauman med stringent konceptualism.

För första gången visar Krisár arbeten i marmor. Stenen som geologiskt föremål är här avgörande för konstverkets betydelse. Ett av verken föreställer Krisárs och hans mors ansikten uthuggna från samma block marmor. Deras ansiktsdrag skulpterades fram ur stenen som om de hade legat ansikte mot ansikte inuti berget under miljontals år. Ett annat besläktat verk, föreställer hans mors negativa mask nu utkarvad ur ett block marmor med de utmejslade resterna begravda i en hög med stoft och flisor inuti den sten som de karvades ut ifrån. Båda dessa verk tematiserar separation och förlust på ett sätt som är lika konceptuellt som konkret. Pendlingen mellan avslöjande och döljande, tillgänglighet och otillgänglighet är central i detta projekt.

För att skapa Eva (2016) lät konstnären gjuta hans nyligen avlidna mors ansikte i guld från hennes dödsmask. Verket finansierades av hela det arv som konstnären och hans bror fick från försäljningen av moderns hem. Guld är, i all sin sällsynthet, ersättligt och utbytbart medan en människas komplexa singularitet är oersättlig. I Eva är det därför inte guldets dyrbarhet som tillför värde till porträttet, utan personens dyrbarhet som tillför värde till guldet.

Till skillnad från Krisárs tidigare sammanfogade kroppar och torsoer, som är en och två på samma gång, introducerar Half Girl (right) och Half Girl (left) (båda 2016) en evig distans inom jaget som tycks omöjligt att överbrygga. Half Girl (left), som skapades kort efter moderns bortgång, är den första skulpturen i Krisárs oeuvre som inte utstrålar en känsla av inre styrka; det är den enda figur som tyngdkraften tycks rå på.

Själva akten att bearbeta ett naturmaterial liksom sten - att utverka en form ur den - är en metafor för dynamiken i komplexa relationer och känslomässiga band som formar vår identitet. I Krisárs verk är material som brons, vax, guld, marmor viktiga meningsbärare, förbundna med konstverkens betydelse.

Anders Krisár bor och arbetar i Stockholm. Han har nyligen ställt ut på Faulconer Gallery, Grinnell College, Iowa; The Institute of Contemporary Art at Maine College of Art, Maine; The Milwaukee Institute of Art & Design, Wisconsin; Kunstenfestival Watou, Belgium; och på Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Krisár visar under hösten i utställningen ”Rodin and the Contemporary Figurative Tradition” hos Frederik Meijer Gardens & Sculpture Park, Michigan

Half Girl, 2016, Brons, 120,2 x 53 x 16,2 cm

Half Torso, 2017, Marmor, 60,5 x 26,3 x 19,8 cm

20170722 - 20170827
Mandi Gavois

Mandi Gavois

With the Ship comes the Wreck

The sun shines today also, C-print monterad på plexiglas, 125 x 100 cm

Den 4 juli 1845 lämnar den amerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau
samhället bakom sig för ett tvåårigt experiment i avskildhet i Massachusetts skogar. Hans upplevelser där som skulle präglas av enkelhet och självförsörjning blev sedermera publicerade i boken Walden; or, Life in the Woods 1854.

Det är kanske ingen slump att Thoreaus längtan till en föreställd ursprunglig natur kommer
samtidigt som industrisamhällets framväxt och precis när den fotografiska bilden med dess
industriella reproduktion populariserats (Dagerrotypi 1839). Hans reaktion går att förstå som en dynamik i den västerländska förnuftstanken med sina dikotomier natur och kultur. Längtan till denna ursprungliga plats har sin grund i det avstånd till naturen som det rationella och
industrialiserade samhället producerar. Avståndet har också en motsvarighet i den fotografiska bilden, en teknik som växer fram vid den här tiden. Efter fotografins uppkomst tycks människor ha svårt att lösgöra sig från den optik som ser ut att komma före vår relation till naturen. Detta har sina fördelar, omvärlden går att kartlägga, mäta och därigenom exploatera men samtidigt gör denna lins att vi upprättar en gräns mellan oss själva och världen. Vi kan realisera oss själva men till priset av att vi hindras från att uppleva oss själva som en del av världen. Detta förhållande går att förstå som en kris hos den förnuftiga människan och kanske är det en form av optisk neuros som föranleder Thoreaus tillbakadragande.
Startpunkten för Mandi Gavois arbete With the ship comes the wreck är naturen kring Walden där Thoreau bodde och från rummet där hans kollega Ralph Waldo Emerson skrev essän Nature 1836. I hans installation på Galleri Thomas Wallner läggs två lager till, bilden av sopberget Fresh Kills utanför New York som övertäcktes 2008. En gång var det världens största sopberg (890 hektar) men nu pågår arbete för att området i framtiden ska bli en park. Det andra lagret utgörs av ett objekt bl.a bestående av 255 brunkolsbriketter från ett dagbrott i Tyskland ägt av Svenska Vattenfall. I Gavois gestaltning bildar soporna en ny geologisk strata att ställas jämte den växtlighet som för ca 60 miljoner år sedan började sedimenteras och ombildas till en bergart som skulle bli brunkol, den naturresurs som blev den tidiga basen i industrisamhället.

Mandi Gavois arbete kan beskrivas som en fotografisk montagemetod bortom disciplinerna
arkeologi, geologi och ekonomi. Än en gång ställs vi inför en gränsdragning i form av en optisk operation men denna gången är krisen verkets kärna. Våra erfarenheter av naturen (ekologisk kollaps) kollideras i installationen mot våra förväntningar (idealiserad natur) och blottlägger en kognitiv dissonans hos oss som rationaliserar en destruktiv relation till ekosystemet. Vi möter ingen upphöjd natur i Mandis bilder av Walden, den utgör snarare en ogenomtränglig vägg vilken vi på behörigt avstånd betraktar genom ett fönster eller en ogreppbar rotvälta som snarare tycks utgöra en form av hinder.

I panoramat över Fresh Kills ställs vi inför tanken att vårt eget geologiska avtryck är på väg att bildas. Vår tidsålder kommer inte bestå av torv som i fallet med det tertiära brunkolet utan en ny bergart bestående av industrisamhällets slaggprodukter.

Henrik Andersson

Where I lived and what I lived for, C-print monterad på plexiglas,
100 x 125 cm.




 

Kommande utställningar /  Nuvarande utställning /  Föregående utställningar